Aktuellt!

Uppdaterat 2009-11-29

Veckorapport, nya förordnanden, samt några gamla funderingar.

 

KENNELNYTT

Vecka 48

På måndagen kom Ida Hasselström hit för att fira att hon fått godkänt väktarförordnande på HasseMans Kajsa. Ida, som för ganska länge sedan själv var gymnasiepraktikant hos oss, tjänar nu som föredöme för våra nuvarande praktikanttjejer. Under tisdagen kom Calle från Vallentuna som är hundförare på G4S i Stockholm och hämtade HasseMans Edit för en provperiod. Edit har ju rejält klipp, så håll i hatten Calle för det gäller att ha god framförhållning i både tanke och handling när den damen drar igång. Onsdag förmiddag parar vi nya avelstiken Tasha vom Annenhof  med vår härliga hane Entre's Hoffa. Lisa har inför Tashas löp kollat det mesta som finns tillgängligt bland avelshanar, men inte hittat nåt som bättre matchar vår tjänsteinriktning än Hoffa. Vi är ju mycket nöjda med Q och T-kullarna, så varför chansa på annat som kanske inte ger så bra prägling.

Onsdag kväll får vi dystert besked från Jörgen Purvins. En av Sveriges bästa "riktiga" skyddshundar, tillika vår SM-hund i skydds, HasseMans Judas, har vid nästan 10 års ålder lämnat in munkorgen för gott. Jag själv, som tidigare tränat militära hangarhundar, har haft förmånen att se några riktiga skrynkelnosar, men aldrig någon med så extremt grym uppsyn som Judas. På kommando, eller när Jörgen vred om halsbandet, fullkomligt exploderade han, för att på nästa kommando omedelbart återgå till lugnt iakttagande. Vilken kontroll, vilken lydnad, vilken kvallitet. Jörgen kallade sin Judas för Kungen. Sverige har nu mist Kungen av riktigt skydds!!!!.    ("Stensmatte", släng dig i väggen, med dina åsikter om att all aggression är lika med rädsla. Det är skyddsvakter som Jörgen och rejäla skyddshundar som Judas som borde sättas in vid kravaller).

Torsdag förmiddag L-testas de båda kullbröderna HasseMans Niklas och HasseMans Nisse på Polishundskolan i Kongsvinger, Norge. Båda har liknande tester så när som på att Niklas får Måttligt hård och Nisse Något vek på hårdheten. Norska poängen blir +187p för Niklas och +171p för Nisse. Medan Niklas som gjort miljöprovet "anbefalls" som polishund, så får Nisse vänta lite tills fullständigt miljöprov har genomförts. Vi får också glatt besked från den kände räddningshundföraren Anders Nessem om att hans blivande stjärna HasseMans Qster röntgats felfri. Fredagen är som sig bör lugn, förutom att vi parar Tasha med Hoffa för andra gången.

Vecka 47

Under måndagen får vi in ett "skilsmässofall", i form av unghunden HasseMans Remy. Icke utan vissa funderingar konstaterar vi att hon helt saknar utveckling. Jo förståss, Remys matte är ju modern hundinstruktör. Dagarna går och på torsdagen åker vi in till Norrköping för att träffa poliserna Jocke och Fredrik som har unghundarna HasseMans Rune och Ralf, dvs. kullsyskon till Remy. Det här var skillnad. Här var det unghundar med härligt självförtroende och väl utvecklad kamplust. Båda hade också ett rejält aggressionspaket som enligt min mening inte skall uppmuntras ytterligare. Det känns också angeläget att varna för att viss "gapighet" inte leder till fördelar. Följs dessa råd så är det inga tvivel om att dessa två Hassemannare kan bli riktigt bra tjänstehundar. Veckan avslutas med att vi släpar med våra praktkanttjejer samt de båda tikarna Rimy och Qba för ett miljöträningspass. Qba är helt fantastisk i stark miljö och Remy kom snabbt på att man kunde vinna fördelar på att använda nosen.   

Ali är död. Ali var en av avkommorna efter Skatamarkens Emir och HasseMans Wixxi. Han blev nästan elva år och munkorgen har nu lagts på hyllan för en av Sveriges mesta schäferhundar. Under mina 45 år med schäfer har jag sett det mesta och stundtals funderar jag över några kända hundbloggare som tror sig själva ha haft hundarnas hund. Jag kan försäkra att varken Stensmatte eller Marunga ens har varit i närheten av en Ali. Han var helt omutlig och förenade så mycket i sin mentalitet. L-testen förtäljer i slutomdömet att han var..., - "Mycket lämplig att utbilda till polishund" -. Men, men.., enligt polisbefälen var han för mycket hund för de hundförare som tilldelades honom. Ali avgudade Lisa och Lisa älskade sin Ali. Lika väl som Ali skyddade Lisa under bataljer på stan och vid larmutryckningar, lika naturligt vaktade han våra höns och ankor. Denna sanslöst vassa hund skulle aldrig ge sig på en valp, en höna eller en anka. Ali blev för oss sanndrömmen om schäfern när den är som bäst. Tack för tiden vi fick med dig. 


Från vecka 46

En sak till! Denna sida (aktuelltsidan) börjar kanske bli lite för "tung" av allt jag skrivit. Av någon anledning går den för långsamt och det tar väldigt lång tid för mig att uppdatera den. Många läsare har också hört av sig och säger sig ha stora problem med att öppna sidan. Själv är jag totalt okunnig om vad som kan vara orsaken. Något datasnille sa att de nya servrarna inte kan läsa de gamla. (eller om det var tvärt om). Vad heller som, så gör jag slag i saken och raderar mina tidigare epistlar. Om inte annat så kan SKK:s röntgenavläsare och andra potentater som jag har häcklat tillfälligtvis andas ut. Kanske blir det mera av Hasses små funderingar framöver?

Fan vet vad som gått snett. Har försökt att ta bort all gammal text med rubrik "Hasses små funderingar" här nedan, men FrontPage bara kopplar ner. Just nu ser det ut som skit med lite text som börjar i slutet av mitt gamla brev till P-E Sundgren. Vad gör jag för fel? Maila till hassemans@telia.com om du har förslag.

         17/11 kl 17.00 Tack för alla svar, men problemen kvarstår. Gammal text har tvärstannat. (Herregud!..., trodde inte att så många läste sidan).

 

        Bilder från våra läger, samt längst ner häftiga bilder på Olivia. Klicka HÄR                


Ny L-testad HasseMannare

HasseMans Nisse.  L-testad vid Polishundskolan i Kongsvinger 2009-11-26 med följande värden: Tillgänglighet = Öppen tillgänglig, Kamplust = Måttlig, Temperament = Livlig, Försvarslust = Liten, Skärpa = Liten, Dådkraft = Måttlig, Hårdhet = Något vek, Nerver = Måttligt nervfast. Bland kommentarerna finns som positivt omdöme att hundens starka sidor är skottfasthet, stor söklust, stort bytesintresse, oberörd vid prov i mörker, oberörd vid höga höjder och stor nyfikenhet. Negativt var att hunden visade någon berördhet vid prov på halt underlag, varför detta skall visas upp innan hunden anbefalls till polishund. Domare vid L-testen var chefen för Hundtjänsten i Oslo Kaj Iversen och chefen för Polishundskolan i Kongsvinger Trond Larsen.

19 st GODKÄNDA L-TESTER under 2009:

Grattis till:

Väktare Michael Nergård Knivsta med HasseMans Olivia +189p (gk väktare)

Polis Lars Bergsjö Oslo med HasseMans Niklas (ny norsk) L-test +187p (gk polis)

Väktare Patrick Håkansson Stockholm med HasseMans Noak +182p (gk polis/väktare)

Polis Jan Ove Thunem Oslo med HasseMans Maxx L-test +184p (gk polis)

Väktare Fredrik Jönsson Kristianstad med HasseMans Lasse L-test +236p. (gk väktare)

Väktare Veijo Lehtinen Göteborg med HasseMans Irma L-test +187p. (gk väktare)

Väktare Elin Mohlin Boxholm med HasseMans Inga L-test +207p (gk väktare)

Väktare Pernilla Larsson Göteborg med HasseMans Jenny L-test +220p (gk polis/väktare)

Väktare Ida Hasselström Katrineholm med HasseMans Kajsa L-test +230p (gk väktare)

Polis Per-Gunnar Högstedt Karlskrona med HasseMans Kia L-test +172p (gk polis/väktare)

Väktare Tommy Johnsen Charlottenberg med HasseMans Leffe L-test +202p (gk polis/väktare)

SBK:are Susanne Gustavsson Stockholm med HasseMans Hanna L-test +144p (gk väktare)

Väktare Helena Eriksson Borås med HasseMans Lea L-test +205p (gk polis/väktare)

Väktare Robert Jansson Vällingby med HasseMans Kent L-test +187p (gk väktare)

SBK:are Gunilla Haag Bergshamra med HasseMans Ingo L-test +214p (gk polis/väktare)

F.d. Väktare Gunilla Söderberg Sollentuna med HasseMans Kalle L-test +197p (gk polis/väktare)

Polis Torhild Svendsen Haugaland med HasseMans Mats L-test +190p (gk polis)

Väktare Bert Hörnfeldt Timrå med HasseMans Harry L-test +167p (gk polis/väktare)

Polis Vidar Sunde N. Tröndelag med HasseMans Ivan L-test +233p (gk polis)

Med reservation för ev. fel har vi nu 220 st  hundar som blivit godkända vid polisens L-test i Sverige och Norge.

Vid slutsummering av L-test använder vi polisens gamla sifferpoängsystem eftersom detta fortfarande är i bruk vid Norska polisen. Nya tester redovisas före poängsammanslagningen enligt svensk modell med skrivet värde för varje egenskap

I L-testtoppen med hundar som har 250p eller mer har vi Göran Berg med HasseMans Qia +292p, Björn Rolland med HasseMans Zigge +282p, Frode Auset med HasseMans Loke +270p, Stine Gregersen med HasseMans Digga +267p, Mikael Hvinlund med HasseMans Lurch +250p, Anne Ramberg med HasseMans Xess +250p, Krister Thellin med HasseMans Best +250p, Dan Pöhner med HasseMans Alfred +250p.


TÄVLINGAR / UPPKÖRNINGAR

Grattis till:

Veijo Lehtinen Securitas Göteborg som med HasseMans Irma fått godkänt förordnande

Ida Hasselström Nynäs Bevakning som med HasseMans Kajsa fått godkänt förordnande

Klas Sundkvist Nynäs Bevakning som med HasseMans Hilma fått nytt godkänt förordnande

Per-Gunnar Högstedt Blekingepolisen som fått HasseMans Kia godkänd som polishund

Tommy Johnsen G4S bevakning i Gardemoen som med HasseMans Leffe fått godkänt förordnande.

Robban Jansson CSG bevakning i Stockholm som med HasseMans Kent fått godkänt förordnande.

Hans Olav Nilsen Östfold polisdistrikt som fått HasseMans Dennis godkänd som polishund.


KORNING:

Grattis till:

Gunilla Söderberg med HasseMans Kalle gk. nya korningens mentaldel med 446p

Lotta Gustafsson med HasseMans Doris gk. nya korningens mentaldel med 524p

Lena Plym-Forshell med HasseMans Clara gk. nya korningens mentaldel med 482p

Fredrik Andersson med HasseMans Falk, gk. nya korningens mentaldel med 458p

Nedanstående avser godkännande enligt gamla korningen med max +300 poäng

Sandra Jarl med HasseMans Bozze som godkänts vid korningens mentaldel med +148p

Gunilla Haag med HasseMans Danne som godkänts vid korningens mentaldel med +215p

Dan Pöhner med HasseMans Alfred som godkänts vid korningens mentaldel med +257p.

I Korningstoppen (gamla korningen) har vi nu Ari Nyman med HasseMans Qiwi +267p, Gunilla Holmgrens med HasseMans Chansa +265p, Dan Pöhner med HasseMans Alfred +257p, Emilie Johanssons HasseMans Qta +253p.

Med reservation för ev. fel har vi nu 51 stycken HasseMans-hundar som deltaget vid gamla korningens mentaldel. Av dessa blev 48 st godkända med ett genomsnitt på 201,8p. De tre underkända hade ett snitt på +112p. Vad vi vet, har hittills ingen av våra hundar underkänts p.g.a. bristande drifter eller poäng under 100.


 

 

 

Frågorna är många: Har Norbergska vinkeln egentligen med hundens tjänstbarhet att göra? Kan inte avläsande veterinär ge ett utlåtande om hundens framtida tjänsteduglighet oavsett HD-grad? Hur många tjänstehundar har tagits ur tjänst p.g.a. HD-problem? Varför får vi uppfödare fortfarande HD-fel trots avel med felfria hundar i alla led? Vi skulle vara mycket tacksamma om du kunde räta ut några av dessa frågetecken.

 

Här återges de väsentligaste delarna av Per-Erik Sundgrens svar.

Hej Hasse. Tack för ett långt och intressant brev. Tyvärr måste jag göra dig besviken på en viktig punkt. Mitt inflytande över vad SKK gör inom hundaveln är numera begränsat. Jag är inte helt populär i ledande kretsar pga kritik jag riktat mot avelsverksamheten i SKK.

Så till ditt problem med HD. Det var naturligtvis tokigt av SKK att överge sitt gamla system för ett nytt som man inte utvärderat. Det har ju gått snett i många raser och i vissa fall har man ju rent av givet dispens för återgång till de tidigare och mer beprövade avläsningsmetoderna. Så lite svar på dina frågor:

1. Det vore mycket bra med den uppdelning som du föreslår. Men problemet ligger inte bara hos SKK utan lika mycket hos polis och militärmyndigheter. Under åren vid Hundskolan i Sollefteå förde Dan Börjesson och jag en lång kamp med framför allt polisen för att övertyga dem om just det du tar upp, att hundar med lindrig grad av HD inte har några som helst problem i sin tjänstgöring. Men dessvärre talade vi för döva öron. Det är därför inte i första hand SKK som behöver övertygas om det fördelaktiga i att skilja på bruks och avelshundar när det gäller HD. Men det vore ändå en utveckling i rätt riktning om man använde två bedömningsklasser så som du föreslår.

2. Hur stor del av HD-fel som kan föras till andra orsaker än genetiska är helt beroende på vilken bedömningsteknik man använder. Med den tidigare bedömningen nådde man värden mellan 40 och 50 procent. Dvs. närmare hälften hade ärftliga orsaker. Den övriga hälften orsakades av mät och bedömningsfel, samt uppfödningseffekter. Naturligtvis har både fodersammansättning och motion inflytande på höftledens utveckling. Det som idag är problemet är att ingen egentligen ännu vet särskilt mycket om ärftlighetsgraden i den nya bedömningen. Om skildringen du ger är riktig torde den vara rätt mycket lägre än tidigare just pga svårigheterna att mäta den sk Norbergska vinkeln. Vad den har med tjänsteduglighet att göra vet nog ingen eftersom detta aldrig är analyserat. Min egen bedömning är densamma som Din, troligen skulle det stora flertalet ha fungerat utan några höftledsproblem.

Not 1: I mitt brev till Per-Erik har jag också ställt div. frågor om genetiska effekter som P-E mycket ingående har besvarat. Det urval som gjordes på Hundskolan i Sollefteå under P-E:s tid som genetiker där förbättrade under en 10- årsperiod HD-felen från 50% fel till under 10%. P-E avslutar i sammandrag med följande tänkvärda rader: Nu är det tyvärr så att motsvarande teknik (Hundskolans urval) troligen inte alls ger samma effekt med det nya avläsningssystemet. Om det är så instabilt lär inga åtgärder av något slag väsentligt förbättra situationen.

Not 2: Det är visst och sant att Hundskolan genom mycket strängt urval förbättrade HD-statistiken enligt ovan. Vad som inte är lika känt är att HS-hundarnas mentalitet och tjänsteduglighet försämrades avsevärt eftersom många av de i särklass bästa och driftstarkaste avelsdjuren inte längre fick medverka i aveln. De hade kanske inte "Utmärkta höftleder".  Men....,så här är det nog. Man kan uppenbarligen inte få allt och frågan är vad man skall föredra. En enfaldig velourschäfer med stort A på höfterna eller en tjänsteduglig rejäl powerschäfer med en betydelselös C-höft.


Hasses små funderingar:

Varför behövs aggressioner?

En av mina idoler, Sven Järverud, sa en gång till mig. - "Hasse, akta dig för att göra jämförelser mellan hundar och människors aggressioner, för vi är egentligen så jävla lika att du riskerar att folk känner igen sig och blir generade" -. Trots Svens visa ord tänker jag precis som Jesus använda mig av en del liknelser. Inte för att jag känner mig som någon Messias och inte heller att jag har vetenskaplig underbyggda belägg för mina funderingar. Jag påstår inte heller att min definition på aggression är den strängt vedertagna utan vill hellre använda begreppet POWER som har betydelsen kraft, makt, styrka, kapacitet, effekt, förmåga etc....

Har du tänkt på hur vi människor fungerar då vi möts första gången? Säkert registrerar din hjärna snabbt om personen du står inför har eller inte har erforderlig skärpa. Du tänker så här: "Den där gubben säger man inte vad man vill till", eller "Den där klappar man inte på axeln eller kryper upp i ansiktet på". Kort sagt, personer med power får vi omedelbart respekt för och vi intar en hälsosam distans. Här är ett par exempel.....

För några år sedan var en stöddig kille i hundrakilosklassen här som praktikant. Denne tillsynes kraftiga kille var totalt avsaknad skärpa och försvar. Hans händer var som kraftlösa blöta svampar. Han lufsade fram på insidan av fötterna och snavade ideligen på sig själv. Han förmådde inte slå i en spik, inte lyfta en stol och absolut inte hantera en hund i koppel. Han saknade fullständigt all tyngd och kraft. Till yttermera visso hade han inte ens försvar utan vände bara andra kinden till. Faktum var att han inte ens försvarade sina åsikter (i den mån han överhuvudtaget orkade framföra några). Han var bara en stor mespropp utan den hälsosamma power som gör en människa respekterad och värd att ta på allvar.

Jag känner också en kille som har härliga aggressioner. Han är liten till växten, väger c:a 65 kilo och tränade och tävlade i kraftsport. Sin småväxthet till trots så blev han ordningsvakt på krogen. Ordningen har nog aldrig varit bättre, för alla kände en oerhörd respekt för hans attityd. Att vika undan med blicken eller ta ett steg tillbaka fanns inte i denne lille killes sinnesvärd. Inför tävlingar laddade han så våldsamt att ögonen blödde. Råkade han någon gång förlora så blev han bara mer rabiat och laddade ännu mer inför nästa match. Denne kille blev svensk och nordisk mästare ett flertal gånger. Han brukade säga så här: "Att jag blivit bäst beror på 50% styrka, 50% teknik och 500% ilska". Procenträkning var nog inte killens bästa ämne, men power det hade han i övermått. En riktig jävla Axxe.  

Skärpa är att kunna mobilisera tyngd och kraft i agerandet. Begreppet skärpa sägs vara den passiva och försvarslust den aktiva delen av aggressionshandlingen. Tecken på skärpa, åtminstående på den övre delen av skalan, visar hundar framför allt med ögonen, mun, läppar och tänder, stel kropps och svanshållning, morrning som låter som rytande och raggresning på framför allt nacke, huvud och nos. Den som stått inför en hund som visat alla dessa tecken samtidigt kommer aldrig att glömma känslan. Fy fasen vilken power en sån hund utstrålar. Försvarslust är hundens lust och förmåga att avvisa en antagonist genom angrepp eller angreppsförsök. Om attackerna är kraftiga med stor tyngd talar man om stor försvarslust. Hunden skall ju enligt den gamla definitionen försvara sig själv, sin flock och sitt revir. Att försvara sig själv och sitt revir är väl  inte populärt varken från hundens sida eller för vår egen del med den onyanserade antivåldsdebatt som råder. Däremot att försvara sin flock (läs sin förare) är väl trots allt gångbart. Framför allt vad gäller VIP-hunden och väktarhunden vars huvuduppgift är att försvara föraren. Problemet är bara att mycket få schäfer idag har tillräckligt aggressionspaket. Denna underbara ras har genom urvattnad sport och sällskapsavel blivit en velourhund som inom en snar framtid bara står och gäspar om föraren blir nedslagen.

Nu till själva anledningen till mitt inlägg.....      För några år sedan gick högsta polisledningen för hundverksamheten ut med en ny variant. Vi som gick påbyggnadskursen för hundutbildare på Tullinge såg väl ut som fågelholkar i nyllet när kommissarie Nilsson, med bifall av Fredde Steen anförtrodde oss att en tjänstehund (i detta fall polis/väktarhund) inte skulle ha någon försvarslust. "Glöm ordet försvar !!", sa den gode Harry Nilsson. "Från och med nu heter det FIGURANT" sa han. Vi kursare, järntrusten av svea rikes väktarhundutbildare, varav flertalet med 20-25 år som hundförare och med tunga meriter i skydds tittade på varandra och fattade ingenting. Va fan säger kar'n? Skall inte hundarna försvara längre? Nä'då, det räcker med livligt temperament och mycket kamplust. "Hur skulle det se ut om en polishund bet en människa?" ..sa Harry på fullaste allvar. Med gapande munnar och ruskande huvuden vandrade vi bort till barracudatältet med våra hundar och körde "figurant" med Fredde Steen.

Mycket stor del av polisens uppdrag med hund är spår eller sök efter människa samt, i den mån hunden blivit utbildad, även olika specialsök efter narkotika, vapen, lik etc. För att lösa dessa uppdrag krävs ju inte aggressioner i egentlig mening. Många hundförare kör dock ensampatrull och framför allt i norrlandslänen kan det ta lång tid innan stöttning kommer till undsättning. Att gripa en buse efter ett långt spår måste vara en härlig feeling, men är busen aggressiv och stökig under återtransport kan det vara en klar fördel om hundens attityd är den rätta. Hundar utan aggressionsanlag fungerade inte särskilt bra i denna verklighet och än mindre i kravallsituationer där de definitivt kommer till korta . Skall man få stopp på allehanda aktivister och andra yrkesterrorister så räcker det inte med att hunden hoppar upp och pussar dom på mun. Detta har nu ansvariga för polishundsverksamheten fått upp ögonen för och sedan några år tillbaka har munkorgsarbete införts i prövningsordningen för 2:an, samt i momenten för tjänstehundcert. Flera polishundar som klarat 1:an men som saknat aggressionsanlag har fåtts skrotas. Med träning kan man komma en bit, men riktig power blir det först om naturligt anlag finns. Man kan få en daggmask att bita i en skyddsärm, men aldrig att dynga in med full kraft i munkorg. Till det krävs aggression.

Vad jag hetsat upp mig lite på är polisens resonemang angående aggression vad gäller polishund och väktarhund vid L-test. Hur ofta har jag inte med förvåning hört polisens L-testare säga att: "Hunden duger inte till polishund p.g.a. för litet aggressionspaket, men kan säkert bli en bra väktarhund". Vad är det för snack? Väktarhundens huvuduppgift är ju att försvara sin förare! Borde man inte istället ställa högre krav på en väktarhunds aggressionspaket än på polishunden. Låt mig försöka bena upp det här......Vissa uppdrag har likartad karaktär för polis och väktare, d.v.s. vi åker väl förberedda. Väktare gör det på inbrottslarm, vid rensning i källare och trapphus, lägenhetsbråk etc. Polispatrullen åker nästan alltid med god beredskap på någon typ av inkommen anmälan. Här upphör dock likheten. Jag tror inte en ensam polis, såsom är fallet med väktare, skulle ge sig in i mörkret på ytter och innerronder. Att ensam traska runt i ödsliga industriområden, genom stora lokaler och parkeringsgarage under jord och endast vara beväpnad med ficklampa och en radio (som sällan funkar när den som bäst behövs). Sådan är väktarens vardag och det är här det händer. Klockan fyra på natten. När man rutinmässigt rundar den där containern eller öppnar den där dörren för hundrafemtielfte gången. Plötsligt står man mitt i smeten. Öga mot öga och oförberedd. Tjuvar är sällan ensamma. De är två eller flera. Ofta är de påtända. Pulver och piller har gjort dom smarta och modiga. En sketen ensam väktare är inte värd mycket om de precis har skjutet ett kassaskåp eller tömt en långtradare. Då behöver väktaren en hund med attityd. Visst kan man få på flabben ändå, men när riktiga powerhundar som Axxe, Judas eller Ali skrynklar ihop garnityret brukar dimmorna snabbt lätta hos pundarna.

Är det möjligen så att polisen har bristande tilltro till väktares förmåga att föra hund med rejält aggressionspaket? Jag har nog en känsla av att många väktarhundförare är betydligt mer kompetenta än de nya s.k. dagisbarnen på polisen. Visst, jag kan förstå att de juridiska aspekterna som polisen har att ta hänsyn till måste vägas in. Har polisen först L-testat och sedan godkänt ett hundekipage med "riktigt power" finns ju en liten risk att besiktningsmannen själv kan bli ifrågasatt vid en eventuell rättegång. Han har ju godkänt en väktarhund som bitet en stakars buse. Jag har själv blivit utredd ett antal gånger då mina hundar tillfogat buset skador. Faktiskt har jag då kunnat hävda att min hund blivit lämplighetstestad av polisen med "lagom" stora aggressioner och att den gått rent och snyggt på den årliga uppkörningen. Att jag själv haft mångårig erfarenhet av att föra skyddshund har däremot inte imponerat på okunniga utredare eller rättskipare.

Mina bästa vänner och följeslagare under 25 år är nu är i hundhimlen. I tacksamt minne bevarade tänker jag tillbaka på de tillfällen jag klarade mig levande ur incidenter tack vare att mina underbara hundar hade tillräckligt med power. De gånger jag blev nedslagen satt min trogne vän och beskyddare av någon anledning kvar i bilen.


 

Hasses små funderingar:

Angående div. skitsnack som florerar på nätet så har vi beslutat att inte bemöta detta personligt, utan endast nedteckna några tillrättalägganden. Hörde för övrigt på TV:s morgonnyheter måndag 4 dec-06 att de flesta anmälningar p.g.a. trakasserier och smutskastning var just mellan hundfolk. Jag är nog själv ganska luttrad. Efter många år som aktiv SBK:are och med åsikter som inte alltid fallit utövarna av alla nya påfund i smaken, så vet jag ju hur tonerna går. Lisa däremot blir ledsen när hennes avel ifrågasättes. Mest på mig kanske, för det är ju jag som skriver det som några hetsar upp sig på. Nu till några förklaringar.

Ok, ibland blir det fel som i fallet med X-kullen. Eftersom jag har visst matematiskt sinnelag så borde det ju vara lätt att hålla reda på tio och tolv, men efter över 50 kullar då (nu över 60) så kan minnet tyvärr slira ibland. Nåväl, så här ligger det till: Det föddes tolv, men som ofta är fallet vid sådan mängd var ett par stycken så små (under 200 gram) att de inte klarade sig utan tuppade av efter någon vecka. Att finna namn på X är inte tvärlätt och därför hade vi redan innan kullen föddes nedtecknat ett stort antal namn på X med streck efter, dvs. X-port, X-press, X-akt, osv. Efterhand som valparna ploppade ut så namngav vi dem. Tio killar och två tjejer. Det var alltså denna gamla lista jag fick tag i då jag skrev om den förträffliga X-kullen. De två som strök med hette f. ö. X-akt och X-L. Förlåt, förlåt.  Jag skäms som en pudel.

Någon har förfasat sig över våra gamla tröjor som trycktes upp med en hund som pissar på SBK:s policy. Det finns faktiskt en story bakom, för idén kom till efter att vi bevistat den stora tävlingen "Påsksmällen" i Norrköping 1996. En rikskändis från Piteå var sin vana trogen på plats för att tävla i skydd. Med sig hade han ett antal tröjor med tryck föreställde en lycklig hund och med texten: "Ryck och slit - hit och dit"  "Stackel och el" - inga fel"  "Sparka och slå - med SBK". Skyddsfolk har sinne för humor och fattar ironi. Vi tyckte att texten var jävligt kul och tröjorna gick åt som smör i solsken. Endast ett par humorlösa "kior" förfasade sig. En tjej från Norrköpings BK som var duktig på att teckna hakade på idén och ritade, med ovanstående som förebild, en hund som pissar på en stolpe med skylt. På skylten står det "SBK:s policy". Vid denna tidpunkt pågick en het debatt angående SBK:s förhatliga policyförslag. För den som inte var med då kan jag upplysa om att policyn främst kom till p.g.a. dåtidens guru i hunddressyr, Benny Österström (fyrfaldig brukschampion, VM, NM, SM-deltagare i skydd mm) använde ett visst mått av våld under sina kurser vid Vätterstad Hundskola. Till fasa för några få, men till lycka för många som fick sina omöjliga hundar rehabiliterade efter att tidigare totalt ha misslyckats på SBK-kurser eller hos SBK:s omhuldade hundpsykologer. Nåväl, ett antal tröjor med motivet "pissande hund" trycktes upp och delades ut bland skyddsfolk med HasseMans-hundar. Ingen utanför vårt interna skyddsgäng har mig veterligen fått någon. För övrigt så sitter "pisshund"-teckningen i original fortfarande på hedersplats i vår kurslokal.

Ytterligare någon har hetsat upp sig på att vi använder det gamla hederliga siffersystemet vid redovisning av L-test. Främsta anledningen till detta är att vi har många hundar i Norge och där har man samma L-test som vi i Sverige, men med det gamla siffersystemet som vi själva har använt i bortåt 50 år. Även i korning är det ju siffror, fast några av koefficienterna har ändrats. De som inte vet vad siffrorna står för avslöjar att de inte varit med i dylika testsammanhang längre än sedan brytningsperioden 1996-1998. Jag gick själv en instruktörskurs i RPS regi vid Tullinge i september -96. Lärare under kursen var de riksbekanta poliserna Sven Nyberg, Harry Nilsson, Tommy Blomqvist, Stefan Svensson och Bosse Nyman. Under kursens gång fick vi bl.a. reda på att polisens L-test skulle anpassas och samköras med den militära och civila sidan och att samma testbana på Tullinge kunde användas. Det blev också ett nytt testprotokoll med exakt samma testbegrepp, men med ändrad ordningsföljd. Bra kanske, framför allt med tanke på den praktiska uppläggningen som ju börjar med tillgänglighet, för att följas av kamp, livlighet och aggressioner, samt avslutas med samlingsbegreppen nerver, hårdhet och dådkraft.

Att siffror i sig själv inte säger så mycket för den som inte är insatt i systemet är ju sant. Det föreslogs därför att skriva ut en beskrivande text för vad siffrorna stod för. Under åren -96 till -98 tillämpades en korsning av både siffror och text. Det sista L-testprotokollet jag själv har enl. gamla systemet med siffrorna +3,+2,+1,  -1,-2,-3 och med ordningsföljden dådkraft, skärpa, försvarslust, kamplust, nerver, temperament, hårdhet, tillgänglighet, är från 1 december 1997. L-testare var poliserna Klas Lotterberg / Dag Bergentoft och hunden var HasseMans Terra. Det första protokollet i min ägo med enbart text är daterat 9 oktober 1996. L-testare är poliserna Jan Gyllensten / Per Andersson och hunden är HasseMans Grabb. Denna test genomfördes troligen under polisens nya testutbildning på Tullinge och ägde alltså rum endast en månad efter den kurs jag själv gick på Tullinge.

Den sista test jag sett med både siffror och textbegrepp är daterad 26 oktober 1998. Testen genomfördes på Tullinge och testare var ingen mindre än kommissarie Harry Nilsson. Testen avsåg tiken HasseMans Qia som fick den högsta poängsumma jag hört talas om. Noteras kan att kommentarer till siffrorna verkade vara ganska överflödiga och inskränkte sig till "Mkt trevlig hund", Växer under test", "Stark o balanserad", "Miljö helt U.A.", "Lämplig till tjänstehund samtliga grupper". Kuriosa är också att man fått till en slutsumma på +292 poäng av totalt +300. Eftersom hunden fick +3 på samtliga egenskaper utan dådkraft där den fick +2, blir resultatet i själva verket +285. Koefficienten för egenskapen dådkraft är nämligen 15 (inte 8 vilket bara är fallet i hårdhet). Det är väl bara att tacka och ta emot, för oavsett vilket så framgår det tydligt att HasseMans Qia var en sjuhelvetes bra hund mentalt.

En sak är dock säker, en hund kan inte vara mentalt konstruerad hur som helst vilket jag har redogjort för på annan plats i fallet med HasseMans Axxe. Därför får du som ifrågasätter summaresultat bara halvt rätt. Rolf "Kolbäckarn" Johansson sa en gång att en hund som har +3 i dådkraft också har allt annat på +3 och +2. Omvänt kunde en hund med -3 i dådkraft, hårdhet eller nerver överhuvudtaget inte komma upp på pluspoäng över 100, dvs. gränsen för godkännande. Även Anders Hallgren var inne på samma spår och menade att vi egentligen mäter samma egenskap i flera fall och ville reducera de åtta egenskaperna till fyra. Jag är ingen anhängare av alla Hallgrens teorier, men i det här fallet håller jag med honom.

När vi förr fick vi titta i Hilmer Johanssons "Gula bok" vad siffrorna stod för, får vi numera kolla i samma bok vad den beskrivande texten har för siffra. Det är nämligen denna bok som ligger till grund för all lämplighetstest både i Sverige och Norge. Efter att själv ha deltagit i, eller på ett eller annat sätt ha medverkat vid ett mycket stort antal L-tester, så är jag inte övertygad om att det blivit så mycket bättre av all beskrivande text med pilar både upp och ner. På ett av de moderna testprotokollen i min ägo har en hund fått ..."med pil upp" eller ..."med pil ner" vid utvärderingen i sju av de åtta egenskaperna. Om man helt bortser från alla pilar får hunden +132 poäng, men om man höjer respektive sänker värdena enligt pilarna får samma hund +250 poäng. Hur skall den hunden tolkas??? Forna tiders mentaltestare vid Hundskolan, med tusentals genomförda L-tester, var inga vänner av halvbetyg. De var säkra i sin bedömning och behövde inte gardera med pilar eller överflödiga kommentarer. Jag kan gott föreställa mig att slutsumman på ovannämnda hund skulle hamnat nånstans mitt mellan, dvs. runt +190 poäng.

Angående ifrågasatt statistik så är jag inte säker på vad som avses. Kanske är det att vi har ett förhållandevis stort antal hundar i SKK:s register som tillsynes inte är röntgade. Svaret är i så fall enkelt. De är röntgade i Norge med samma avläsningsmetod som den svenska, dvs. den starkt ifrågasatta s.k. Norbergsvinkeln. Nästan samtliga av våra hundar i Norge är ju på polisen och där har man samma krav som i Sverige beträffande HD/AD-röntgen.

Förr, innan Kennelklubben började ta betalt för vartenda kommatecken de för in i registren, så gick det bra att överföra de norska röntgenresultaten till SKK:s register. På skriftlig begäran från oss att få samlingslista på våra röntgade Norge-hundar så infördes resultaten kostnadsfritt. Nådens år 2002 blev det tvärstopp. Efter att vi som vanligt sänt in den från Norsk Kennelklub sammanställda listan över våra röntgade hundar till SKK får vi denna i retur med svaret: "Diagnoser från undersökningar i andra länder kan införas i SKK:s veterinärdata om kopia på officiellt resultat utfärdade av respektive kennelklubb inklusive avläsningsdatum bifogas". Vad står det? Jo, SKK skall ha fullskalig kopia på varje enskilt resultat och det gör inte norska kennelklubben gratis. Nu vill kennelklubbarna ha betalt. I Norge för att utfärda och i Sverige för att införa. Som om inte alla andra pålagor och avgifter vore tillräckligt. Jag har i brev till SKK frågat varför inte de Nordiska kennelklubbarna samarbetar då de har samma avläsningsmetod och liknande datoriserade system. Det borde självklart vara av största intresse för SKK att svenskfödda hundars röntgenresultat blir registrerade i hemlandet. Vi har ju också något som heter Nordisk Kennelunion! Till vad då kan man fråga? Nåväl, vem som helst med lite kunskap kan ju gå in på NKK:s kennelregister. Slå på hasseman's@ och få upp alla HasseMans-hundar i Norge. Visst, alla kan.....men uppenbart inte SKK.  


Hasses små funderingar:

MH-prov och Polishundar?

Vi har aldrig gjort någon hemlighet av att vi företrädesvis avlar med erkänt dugliga tjänstehundar eller hundar med tunga meriter i skydds. Med tjänstehundar i detta avseende menar vi stamhundar vid försvaret, godkända "rejäla" polishundar och väl fungerande väktarhundar. Det bör naturligtvis väga tungt att dessa hundar är mentalt testade och prövade för tjänst. "Riktiga" tjänstehundar har i många fall, åtminstånde vad gäller polishundar, tyvärr inte avlagt något MH-prov. Av någon outgrundlig anledning är dock detta menlösa prov en förutsättningen för att få använda en hund i avel. Skälen till att flera tjänstehundar inte deltagit i MH kan vara olika, men de tyngst vägande orsakerna är nog följande:

1) Polismyndigheten är inte intresserad eftersom MH inte kan anses vara någon värdemätare på mentalitet för tjänst. 2) Den enskilde polisen (hundföraren) är inte alls road av att ställa upp eftersom hans hund är L-testad och fungerar bra i tjänst. 3) Det finns en överhängande risk att bli avstängd (oacceptabelt beteende) om man går upp med t.ex. en 5 årig "redigt go" polishund.

Vid samtal med Svenska Kennelklubbens avelsavdelning så har de ingen förståelse för de bestämmelser som Brukshundklubben skapat. Varför i himmelens namn skall en godkänd polishund ha ett sketet MH-prov? Gäller inte L-test och polishundscertifikat som "känd mental status"? Man tror ju inte sina öron! Är det sant? Har SBK:s ledande företrädare fått totalt hjärnstillestånd? Hela mentalgruppen, RUS (rasutvecklingssektorn) kallad, vekar ju agera som maktfullkomliga fackföreningspampar som tror sig vara myndigheter. Skall verkligen dessa SBK-pampar få köra över uppfödarnas egen medlemsorganisation Kennelklubben? Jag trodde i min enfald att SBK var underordnad SKK.

Lisa är fly förbannad och ringer till en av upphovsmännen till nu rådande bestämmelser, den riksbekante Curt Blixt och frågar. Blixt, som är en försiktig general, är det är svårt att få entydiga svar av. Han har förmåga att lämna dörrar öppna åt alla håll för att lätt kunna smita ut. Han anförtror dock Lisa att han f.n. inte är med i RUS och att han tycker att Brukshundklubben är en väldigt "fyrkantig" organisation. Medan Lisa anser att MH-provet tillför ungefär lika mycket för aveln som en fjärt i universum, så vidhåller Blixt att provet är en bra värdemätare på mentalitet. Han menar också att undantag för tjänstehundar skulle föranleda dispens, vilket säkert skulle skapa avundsjuka bland en del uppfödare.

Vi som föder upp tjänstehundar anser faktiskt att vi gör en stor samhällsinsats genom att ta fram lämpliga hundar till framför allt polis och bevakningsföretag. HasseMans har också bevisligen lyckats bra eftersom vi är största leverantör till polisen både i Sverige och Norge. En av anledningarna till resultatet är att vi går vår egen väg genom att företrädesvis använda bra tjänstehundar. De fem polishundar som vi nyligen gallrade fram och som matchade våra avelskrav saknade i samtliga fall MH-provet.  

Visste du att om någon till äventyrs skulle få köpa in världsmästaren i skydds hit så måste även denne hund avlägga MH-prov. Att "bara" vara världens bästa skyddshund kan ju inte anses vara tillräcklig merit i landet Sverige.


Hasses små funderingar:

Mentaltesternas tillförlitlighet?

Jag har nog i hela mitt hundliv intresserat mig för mentala tester och har ofta haft anledning att fundera över varför en och samma hund kan bli så fullständigt olika bedömd. Vid extremfall i Korning har det faktiskt hänt att samma hund vid första provtillfället fått totalt underkännande och vid nästa tillfälle fått full pott, dvs. plus 300 poäng. På min egen före detta tjänstehund (på 70-talet) kom det på L-test att skilja från  minus 2 poäng till  plus 218 poäng, alltså summa 220 poängs skillnad mellan två mycket kända och kompetenta besiktningsmän. Kuriosa är att plusresultatet kom att gälla eftersom denne testare hade fler befälstecken på axlarna och tur var väl det eftersom det var en mycket bra hund.

Vår tidigare svenska Korning, samt forna tiders karaktärsprov, var framför allt den civila kontrollen av brukshundarnas mentalitet. Karaktärsprovet, samt även ett förenklat bevakningsprov med ljud och vindmarkering, utfördes på uppdrag av försvaret. Dessa prov var ofta mer skrämmande för hundarna än våra nuvarande tämligen menlösa moment i korningen. Korningen heter egentligen avelskorning och innefattade både mentalprov och exteriörbedömning. Den exteriöra delen kan vi lämna därhän för den är inte, och har heller aldrig varit, särskilt intressant för bruksfolk. Mentaldelen var fram till 1980 en ganska exakt kopia av den L-test som användes av försvaret och polisen. De ingående momenten utvecklades på dåvarande Armens Hundskola i Sollefteå och anvisningarna för genomförandet fanns i boken HUND I, i hundkretsar kallad "Gula boken" som författats av  Hilmer Johansson. Ännu i dag är denna bok bibeln för hundpolisen i Norge och Sverige.

Kruxet med dåvarande korning och L-test var, även om Hundskolans uppläggning av utförandet var vägledande, att proven runt om i landet utfördes väldigt olika. Det var upp till varje Brukshundklubbs funktionärer att finna på de mest djävulska och skrämmande överraskningar som stod att uppbringa. Det var väl skit till hund som inte tålde att man tömde en kolsyresläckare i nosen på den. Ännu mer skit var det om inte hunden själv klarade en underjordisk labyrint eller kunde gå på smala plankor över en forsande älv. Under slutet på 70-talet när den fantastiske hundmannen Sven Järverud var dressyrchef på Hundskolan började han utarbeta ett nytt standardiserat sätt att presentera de ingående momenten för hundarna. Jag var själv involverad i en arbetsgrupp som fick ha synpunkter på Sven och Gunvors nya testmoment och min hund Alfa fick tidvis tjäna som föredöme för ett perfekt uppträdande. Enligt Sven var Alfa en riktig 300-poängare och trots att hon gång på gång utsattes för stora byten, dumpar, slädar och spöken, hade hon samma uppträdande och intensitet. Rätt, sa Sven och blev ännu mer styrkt i sin uppfattning om att testernas nyckelretningar alltid skall framkalla samma reaktioner.

En gång höll det dock på att gå riktigt illa och det var när sociala kamplust-figuranten, som av oförstånd, allt för hotfullt och snabbt avancerade ända fram till Alfa. När han var c:a en halv meter från henne hade hennes normalt så perfekta sociala kamplust bytts ut mot ren aggression. Raggen var rest mellan öronen och ända ut på nosen. Hennes blottade tänder och rytande fick "figgen" att slå på en tvärnit. Sven, som inte svär i onödan och än mindre har fallenhet för att bli rädd, bara väste åt honom: - För fan karl, rör dig inte!!! -  Sedan tecknade han till mig att dra Alfa baklänges så hon kom bort från angreppsavstånd. Alfa upphöjdes omgående till mycket nervfast eftersom hon trots den oerhörda kränkningen kunde behärska sig. Figgen, som var av akademiker-sort,  sågs aldrig mera till i hundkretsar och Sven fastställde det säkerhetsavstånd på 4 meter som fortfarande gäller mellan hund och levande figurant.

För att roa mig själv och förhoppningsvis också andra intresserade, skall jag ge mig på att jämföra en av våra hundars L-tester med resultatet på Korning.

AXXE:

Axxe blev kanske vår internationellt mest kända avelshane och polishund. Han har inget MH-prov, men godkänt karaktärsprov på SBK. Axxe L-testades av polisen tidigt (15 månader) med  +155p. Allt på plussidan. Fullt på tillgänglighet, Stor kamp, måttlig skärpa och försvar, Mkt livlig, Något vek, Plus-etta på nerver och plus-etta på dådkraft. Inget att säga om den testen eftersom det var fråga om en ung hund. Så småningom L-testades han igen och då var resultatet totalt sett bättre p.g.a. +2:a i nerverna, +2 i dådkraft och +3 på temperament, dvs. totalpoäng +235p

Korningens mentaldel av Axxe utfördes på Hundskolan i Sollefteå och dömdes av herrskapet Barbro Börjesson och Dan Börjesson. Axxes förare var den välkände Affe Jannesson. Slutsiffran hamnade på +108p, men med totalt underkännande p.g.a. minus ett på nerverna. Eftersom koefficienten på nerverna är 35 och det inte finns något plus-minus 0-värde så blir alltså skillnaden mellan -1 och +1 hela 70 poäng.

Barbro Börjessons redovisning såg ut som följer: (sug lite på de här karamellerna och fundera över om det kan vara riktigt att en hund kan vara så extremt bra och ändå vara så dålig i nerverna).

Tillgänglighet +3 (Tillgänglig öppen), Kamplust jakt +3 (Stor), Kamplust social +2 (Stor), Temperament +1 (mycket livlig), Skärpa +2 (Stor, utan kvarstående aggressivitet), Försvarslust +2 (Stor), Nervkonstitution -1 (något nervös), Hårdhet +1 (Hård), Dådkraft +3 (Mycket Stor), Skottfasthet (skottfast).

Enligt Sveriges främsta potentater på mentaltestområdet är kombinationen Hård och Mycket stor dådkraft oförenligt med Nerver på minussidan. Om nu Barbro ändå ville underkänna Axxe så borde hon konstruerat om värdena och t.ex. satt Reserverad på tillgängligheten, Skärpa med kvarstående aggressivitet, Vek och kanske också dådkraftsbrist. Barbro har ju också utmärkt sig med att sätta full pott, dvs. +300p i korning på en hund som ett år tidigare blev underkänd med nerverna på minussidan. Kan någon, gärna Barbro själv, förklara för mig hur nerverna, dvs. den egenskap som styr hela hundens uppträdande, kan förändras från -1 (något nervös) till +3 (Nervfast) på ett år. F.ö. är det väl logiskt att en +3:a i nerver får mycket bra övriga värden som nu Zippakks Ztikka S59006/2000 fick, men i konsekvens med detta borde kanske Axxe fått minst +2 på nerverna.

Nåväl, detta var bara några prov på att tillförlitligheten på mentaltester kan ifrågasättas. Eftersom nu över 210 st. HasseMans-hundar idag är L-testade och/eller Korade så har vi sett hårresande exempel på skillnader mellan olika mentala tester. Här är bara några L-test kontra Korning i korthet:

Tik: L-test +148 Korning +245.  Hane: L-test +140 Korning 220.  Hane: L-test +125 Korning 235.  Tik: L-test +103 Korning +241.  Hane: L-test +150 Korning +245. Tik: L-test +140 Korning +247. och så..Västeråspolisens L-test kontra korning som kronan på verket, Tik: L-test +140 Korning +267.

2006-05-31 Fortsättning på ämnet "mentaltesternas tillförlitlighet??".

För att spinna vidare på ämnet så skall jag jämföra några av våra hundars utlåtande från Norska polisen med samma hundars framtid och test i Sverige efter att de kasserats i Norge. (samt vise versa i något fall).

Norska polisen har samma L-test som vi i Sverige och man lägger också vikt vid samma saker. Möjligen har man i Norge aningen större krav på dådkraft, men å andra sidan har man mindre krav på hyggligt aggressionspaket. I övrigt lägges samma vikt vid att hundarna inte är miljökänsliga, att de har goda spår och sökegenskaper, samt givetvis bra skyddsanlag och hygglig förighet. Det som kan skilja lite på färdig hund är att Norska polisens hundar inte används som s.k. kombihundar (patrull-narkotika-vapen etc.) i samma utsträckning som i Sverige.

Hund 1. Hane 18 mån: Kasserad av Norska polisen p.g.a. att han, som det sades, var för hård. Enligt testutlåtandet var han ganska bra mentalt (+167p), men fullständigt obildbar. Blev, efter några veckors rehabilitering och ny L-test i Sverige (+150p), en utmärkt fungerande svensk polishund som togs ur tjänst först då han var 10 år. Det enda som krävdes var en robust hundförare.

Hund 2. Hane 13 mån: Kasserades av Norges kanske mest kända polis med flerårigt tjänstehundinnehav, aktiv tävlingserfarenhet, tävlingsdomare och med L-testbehörighet. Enligt denne polisman hade hunden extremt dålig dådkraft, dålig tillgänglighet, samt på tok för mycket skärpa och försvar. Efter att hunden fått lite tillrättaläggande för dåligt uppträdande och förstärkning av sin härliga kamplust och försvar blev han en fantastisk svensk polishund (L-test +150p) där hund och förare belönades med hederspris för framgångsrika uppdrag i tjänsten. Det gällde ju bara att ta vara på hundens förtjänster som förträfflig spårhund och riktigt rejäl skyddshund. Hunden togs ur tjänst vid 9 års ålder p.g.a. ny ung tjänstehund.

Hund 3. Hane 20 mån: Denna hund gick i omvänd riktning. Kasserades av en mycket känd svensk polisman med såväl korningsdomarebehörighet som L-testbehörighet, samt därtill polisiär lärarbehörighet i L-test. Hunden ansågs i och för sig bra mentalt (L-test +223p), men inte dresserbar p.g.a. sin hårdhet och temperament. Efter att han hamnat hos en helt nyutbildad Norsk polis blev denne hund Årets Polishund i Norge. Snacka om svenskt klavertramp.

Hund 4. Hane 20 mån. Hunden ansågs, av den polisman som har Norges högsta rang i L-test, som helt olämplig för utbildning till polishund p.g.a. att den var för vek och hade för stora brister i dådkraft.              -"Det går aldrig att göra polishund av den hunden", sa den norska polisen. -"Vi får väl se"....sa jag. Polismannen och jag slog ett vad med en flaska whisky i potten. Hunden L-testades med mycket bra resultat (+235p) och är idag en utmärkt svensk polishund. Ser faktiskt fram emot den där whiskyflaskan när vi träffas igen.......

Listan på utslagna hundar enl. ovan, som efter rehabilitering blivit förträffliga tjänstehundar kan göras lång. Tyvärr finns det poliser som tror på L-testen som en allt igenom saliggörande metod för urval. Polisens FAP-föreskrifterna är också alltför kategoriska och ger inget utrymme för undantag: "Mentaltest genomföres endast en gång i hundens liv enligt bestämmelserna i FAP 214:2". Denna idiotiska bestämmelse är nog en kvarleva från tiden då polishundutbildningen var knuten till Statens Hundskola. Då var kanske bestämmelsen okej eftersom testerna där var mycket omfattande och endast ett fåtal behöriga fick utföra dem. Idag finns det en uppsjö av L-testare med tillstånd att slå ut bra polis och väktarhundämnen. I både Sverige och Norge tillämpas också ett enkelt, men inte desto mindre fult sätt att bli av med olämpliga föraraspiranter, nämligen att på L-test slå ut deras hundar. 

Slutsummering i L-testprotokollet, efter beskrivning av varje egenskap, blir i bästa fall, "Lämplig till polis eller väktarhund". Denna text förvanskas numera med handskrivet tillägg:  "Lämplig att prövas som polis eller väktarhund". Tillägget har dock inget stöd i FAP-bestämmelserna, men tydligen har polisen kommit på att en hund trots godkännande kanske inte uppfyller alla krav i praktisk tjänst. Om polisen i efterhand kan underkänna sin egen godkända L-test, så borde man också kunna få ompröva hund som ej godkänts om det finns tillräckligt goda sakskäl. Varför inte låta erkänt duktiga L-testare som Leif Carlsson eller Sven Nyberg få fälla avgörandet.


Hasses små funderingar:

Angående våra "svenska" brukshundar.

I samband med att vår hemsida uppdateras så får vi många mail och då nästan kroniskt också från två vetgiriga killar. Den ena heter Erik B och den andra Jens E. Båda har så lika frågor och värderingar att jag börjar tro att det är samma person. Båda tycks vara anhängare av gamla hederliga svenska brukslinjer. Jag har svarat att jag också i princip är anhängare av våra svenska linjer. Jag har ju själv tävlat en hel del i bruks tidigare och om målsättningen med hundinnehavet är brukssport, då råder det ingen tvekan,...det är absolut de av Jens och Eriks uppräknade brukskennlarna som gäller. Dessa kennlar är otvivelaktigt också mycket seriösa men,.. nu till vad vi tycker är problemet.......

Om vi skall använda full-certade SBK-skyddshundar i avel så vill vi självklart också veta att dessa fungerar i verkligheten. Felet med renodlade tävlingshundar är ju att mycket kanske är tillrättalagt med dullidutt-metoder av skickliga tävlande och/eller deras figuranter. Ett annat problem är att vid skyddsbedömning premieras renhet före angrepp. Det är också en sak att utföra standardiserade moment på en grön gräsmatta och en helt annan att fungera i verkligheten. Om vi godtar att hundar nedärver sina genetiska för och nackdelar så är vårt problem att vi inte vet vad som är äkta eller vad som är tillägnat om vi inte själva gått för dem. Några av de hundar du räknar upp, Garonne, Oskov och Varro, har jag själv haft förmånen att gå för. De var extremt kraftfulla och skulle definitivt fungera utmärkt i verkligheten. De var faktiskt så "riktiga" skyddshundar att det enda som tillrättalades med visst besvär, var att få dem att gå rent.

Det var bättre förr, brukar man ju säga. Kanske inte alltid sant, men i bruksmomenten tycker jag att det var bättre verklighetsförankring på -60 och -70 talet. Här är några exempel: Hopphinder, tungapport, metallapport, stege etc. kunde se ut lite hur som helst. Endast höjd och vikt var angiven och varje klubb hade sin egen hemtillverkade utrustning. Lydnadsprogrammet var väldigt olika och momentens ordningsföljd var upp till domarna att fastställa (*före tävlingsledarna fick egen auktorisation). I specialmomenten Uppletande och Sök kunde hundarna få arbeta tiden ut oavsett om alla föremål eller figuranter hittats eller ej. Rapportsträckan såg ut som ett smärre krig och på spåret fanns "realistiska" pinnar. I skydds var det förvisso ungefär samma moment som idag, men figuranterna kunde agera mer fritt. På modprovet försökte figuranten med hugg och slag skrämma hunden och på fasttagandet och bevakningen försökte figuranten verkligen undkomma hunden. Skillnaden då och nu var alltså att både hundar och förare var tvingade att klara verklighetsbaserade moment. Mycket av BRUKS=ANVÄNDBARHET försvann tyvärr då Staffan Nordin blev överkucku i SBK:s regelkommitté, vilket naturligtvis passade bättre in i svenskens krav på millimeterrättvisa.

Tillbaka till själva grundfrågan: Vi tror oss veta att de flesta s.k. sporthundar både i svenskskydd och IPO/BHP inte skulle klara verkligheten där varken lydnad, spår, sök eller skydd är standardiserade. Detta gäller f.ö. också i en del fall vad gäller polisens och bevakningsföretagens bästa tävlingshundar. För inte så länge sedan blev en mycket känd hund med dito förare svensk mästare på polis-SM. Denna hund fungerade bevisligen inte i verkligheten och fick tas ur tjänst. De i särklass bästa tjänstehundar jag själv har haft under 25 års tid skulle aldrig kunna hävda sig på tävling med dagens regler.

Så, bästa Erik och Jens (och övriga kännare), vi är naturligtvis tacksamma om ni ger oss förslag på bra svenskhundar som inte har Fero eller Odinblod och som fungerar i verkligheten. Fero och Odin har vi redan i nästan alla våra linjer.                   


Hasses små funderingar:

"Högsta lyckan är nog att finna en hund som är så jäklar bra att ägaren valt att återlämna den".

Ovanstående är avsett att mana till eftertanke, för faktum är att nästan samtliga av våra i särklass bästa polis och väktarhundar är återlämnings eller omplaceringshundar. Efter att ha tagit del av danska polisens L-test och godkännandeprövning av vår nya hane Chade´s Bodo. kan bara konstateras att "bra hund=återlämnad hund" också är en sanning i vårt grannland Danmark. 

Danska L-testen är i stort sett lika den svenska. Man delar upp den i fem olika grupper, där varje grupp kan innehålla en eller flera saker. Totalt bedöms 14 stycken anlag efter en gradering från 1 till 5 där siffran 5 alltid är bäst.

I första gruppen testas sociala egenskaper som,  A=kontaktvillighet, B=leklust och C=nyfikenhet. I nästa grupp kollar man D=jaktlust. Följande grupp innehåller rädsleeffekter och aggressioner genom koll av E=överaskning, F=ljudkänslighet, G=skärpa och H=försvarslust. Liksom i Sverige har förmågan att tåla skott fått en egen grupp, dvs. I=skottfasthet. Sedan följer  gruppen för dådkraft, nerver, hårdhet och temperament. Dessa indelas i  J=flykter, K=konflikter, L=koncentration, M=avreaktioner och N=aktivitet dvs. förmåga att engagera sig och visa handlingskraft. Den vakna iakttagaren finner snabbt att danskarna inte har med begreppet kamplust. Kanske ligger det under B=leklust (lysten til at engagere sig og samarbejde i leg) och D=jaktlust (Lysten til at jage og fange flygtende bytte).

På en skala från 1 till 5 (eller som vi har haft i korning och L-test från -3 till +3) där bäst utförande alltid är högst på skalan, dvs siffran 5 (eller +3), näst bäst är siffra 4 (eller +2) o.s.v. är begriplig för alla. Det kan man tyvärr inte säga om vår MH-skala där t.o.m. de mest invigda måste kolla i lathunden efter vad siffran i värdeskalan står för eftersom vilken siffra som helst kan vara bäst.

Om jag skulle ge mig på en översättning av danska polisens L-test av Chade`s BODO skulle den se ut enligt följande: Tillgänglighet +3 (5) Tillgänglig öppen, Kamplust +3 (5  5) Stor, Temperament +3 (5) Livlig, Skärpa +3 (5) Måttlig,  Försvarslust +2 (4) Stor, Nervkonstitution +2 ev. +3 (5  4) Nervfast, Hårdhet +3 ev. +1 (4) Måttligt hård eller något vek, Dådkraft +3 (5) Stor. Skottfasthet=Skottfast (5).

För alla som är insatta i mental bedömning framgår det tydligt att Chade´s BODO är en kanonbra hund mentalt. Han har dessutom godkänt miljöprov och godkänd uppkörning av en dansk konstapel som heter Furbo.  Uppkörningen vid polisen i Danmark består liksom hos oss, av lydnadsmoment, spår, sök och skydds.

Varför är då Bodo återlämnad?

Så här gick det till:    Konstapel Furbo har barn.   Barnet kryper på golvet.   Bodo äter mat på samma golv. Bodo morrar.   Konstapel Furbo återlämnar Bodo.  Det skriftliga återlämningsbrevet från polisen lyder i sammanfattning:   "hunden knurrede af ejers born og viste aggressiv adfärd. Hunden har ikke bidt nogen."              

.....gode Gud!!!